En kommentar till Förenta Staternas Kommunistiska partis uttalande

(Ledare i "Folkets Dagblad" den 8 mars 1963)

Den 9 januari i år utsände Kommunistiska partiet i Amerikas Förenta Stater ett uttalande vari det offentligen angrep Kinas kommunistiska parti. Vissa kamrater i FSKP har också under de senaste månaderna riktat ett antal andra angrepp mot Kinas kommunistiska parti.

FSKP:s uttalande utmärkte sig särskilt för det ondsinta förtal det riktade mot Kinas kommunistiska parti i anledning av dess ställning under den karibiska krisen. Det sade, att Kinas Kommunistiska parti förespråkat "en politik som leder till termonukleärt krig" och att "denna dogmatiska och sekteristiska pseudo-vänsterlinje, som våra kinesiska kamrater företräde, passar precis samman med de äventyrligaste amerikanska imperialisternas linje och uppmuntrar dem".

Vad är det för prat? Folk kan inte undgå att förvånas över att amerikanska kommunister ska frambära ett så skamligt förtal.

Kinas kommunistiska partis och det kinesiska folkets ställning i den karibiska krisen var mycket klar. Vi understödde den kubanska revolutionära regeringens fem rättfärdiga krav, vi var emot att man satte någon tro till Kennedys humbugs"garanti" och vi var emot att påtvinga Kuba "internationell inspektion". Från början riktade vi udden i vår kamp mot den amerikanska imperialismen som gjorde sig skyldig till aggression mot Kuba. Vi förespråkade inte raketvapnens översändande till Kuba och motsatte oss inte heller att de så kallade offensiva' vapnen drogs bort därifrån. Vi vände oss emot både äventyrspolitik och kapitulationism. Och vi vill gärna fråga: vad var det för fel med denna vår riktiga hållning? Hur kan man beskriva den såsom "en politik som leder till termonukleärt krig"? I vilket avseende passar den "precis samman" med den amerikanska imperialismens linje?

Det är inte svårt att se att det finns en linje som passar samman med den amerikanska imperialismens. Ifråga om den karibiska krisen vänder vissa ledare i FSKP spetsen i sin kamp inte mot den amerikanska imperialismen, den brottsliga aggressorn mot Kuba, utan mot Kinas kommunistiska parti, som beslutsamt stöder Kuba. Befinner de sig inte i detta avseende verkligen sida vid sida med de mest äventyrliga amerikanska imperialisterna?

Eftersom ni framställer de kinesiska kamrater, som beslutsamt bekämpar den amerikanska imperialismen, såsom "pseudo-vänster", vill vi fråga: vad anser ni vara en äkta vänster? Är det kanske på det sättet att de, som köpslår med den amerikanska imperialismen om ett annat lands suveränitet, ska anses representera den äkta vänstern? Att handla på det sättet är sannerligen annars att vara alltigenom pseudo-vänster, eller rättare sagt, äkta höger.

Det är ingen tillfällighet att vissa ledare i FSKP har angripit Kinas kommunistiska parti i frågan om den karibiska krisen. Denna handling återspeglar deras fullständigt felaktiga uppfattning av den amerikanska imperialismen och deras fullständigt felaktiga klassinställning.

Under avsevärd tid har vissa av FSKP:s ledare i sina rapporter och uttalanden gjort sitt yttersta för att försköna den amerikanska imperialismen, försköna Kennedy, den amerikanska imperialismens främste och ge försäkran om sin lojalitet till den amerikanska härskande klassen.

De har talat mycket uppskattande om Kennedys idé om den "Nya gränsen", som utsträcker Förenta Staternas inflytelsesfärer över alla de sex kontinenterna, och sagt att "det är bra att tala om en Ny gräns så som Kennedy gör".

De prisade Kennedys installationstal, som manade Förenta Staternas folk att bringa offer för att befordra den amerikanska imperialismens sak, och sade att det var "en möjlig öppning till vägen till fred". (Gus Halls rapport till SSFKP:s national kommitté, Political Af fairs, februari 1961.)

De lovsjöng Kennedys nyårsbudskap 1961, i vilket han proklamerade kontrarevolutionens dubbeltaktik med orden: "Den amerikanska örnen håller olivkvisten i sin högra klo medan han håller ett pilknippe i den vänstra". Och de sade, att detta "välkomnades av den överväldigande majoriteten av det amerikanska folket". (The Worker, den 29 januari, 1961.)

De ansåg att kennedyadministrationens "viktigaste masstöd" utgöres av "arbetarklassen, negrerna och fredskrafterna" och de önskade sig av en del av kennedyregeringen "en vändning i politiken ... i riktning mot fred och demokrati". (Uttalande av Gus Hall om politiken, The Worker, den 16 juli 1961.)

Av Kennedys nyårsbudskap 1962, i vilket han tillkännagav ökad upprustning för förverkligande av Förenta Staternas mål att dominera världen, drog de slutsatsen att kennedyadministrationen "kan bli tvungen att ge vika för påtryckningar från folket". (Political Af fairs, februari 1962.)

De framställde Kennedys aktion till stöd för Rockefellergruppen, i dess angrepp på Morgangruppen under 1962 års intermezzo rörande stålpriserna, som en handling vilken "på nytt uppväckt amerikanarnas antimonopolistiska traditioner" och "gjort stor nytta". (The Worker, den 22 april 1962.)

I sina kommentarer till Kennedys nyårsbudskap 1963, i vilket han uttryckte avsikten att använda kärnvapenutpressning för att upprätta "en ordningens värld" ledd av Förenta Staterna, gjorde de stort nummer av hans uttalande att "vi eftersträvar inte en nations eller ett systems världsomfattande seger utan en världsomfattande seger för människan". Detta bedrägliga struntprat framställde de såsom Kennedys "erkännande av världens realiteter" som "de flesta människor gladdes att höra" och som väckte "hoppfullhet". (The Worker, den 20 jan. 1963.)

De sade, att de "vilken dag som helst och varje dag" var villiga att edligen förplikta sig att inte bruka våld för att störta den amerikanska regeringen. När någon frågade: "Om Sovjetunionen angrep Förenta Staterna, vem skulle ni stödja?", var svaret: "Jag skulle stödja mitt land, om jag trodde att det angripit..." (The Worker, den 24 februari 1963.)

Uttalanden av detta slag från vissa av FSKP:s ledare, som förskönar den amerikanska imperialismen och är försäkringar om deras lojalitet mot den, har ingenting gemensamt med de marxistisk-leninistiska slutsatser om den amerikanska imperialismen som återfinnas i moskvadeklarationen och moskvauttalandes.

Moskvadeklarationen och moskvauttalandet, som framlägger en vetenskaplig analys av den amerikanska imperialismen, framhåller klart att den amerikanska imperialismen är den störste internationella utsugaren, världsreaktionens centrum, den moderna kolonialismens främsta bålverk, en internationell gendarm, aggressionens och krigets huvudkraft och fiende till folken i världen.

Under "fredens" och "avrustningens" täckmantel påskyndar den amerikanska imperialismen upprustningen och krigsförberedelserna. Den bedriver förberedelser för krig av alla slag, för totalt kärnvapenkrig såväl som för begränsade krig, och den bedriver redan "speciell krigföring". För att undertrycka och hålla tillbaka den national-demokratiska revolutionära rörelsen och befordra neokolonialismen i hela världen och särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika, använder den amerikanska imperialismen den dubbla kontrarevolutionära taktiken - använder dollarn och det väpnade våldet både alternativt och samtidigt - och benyttar sig av den jugoslaviska revisionistklicken som sin specialavdelning för detta ändamål. Den amerikanska imperialismen plundrar glupskt många länder på deras rikedomar och sparar inte ens sina egna bundsförvanter. Efter andra världskriget har den amerikanska imperialismen intagit den tyska, japanska och italienska fascismens plats och kring sig samlat alla de mest dekadenta och reaktionära krafterna i världen. I dag är den amerikanska kapitalismen den mest parasitära, mest dekadenta och mest reaktionära av alla. Den är det främsta upphovet till aggression och krig.

Av den amerikanska imperialismens reaktionära natur, av dess aggressions- och krigspolitik och av realiteterna i världen ser överallt allt flera människor allt mera klart, att den amerikanska imperialismen är alla förtryckta folks och nationers värsta fiende, den gemensamma fienden till folken i hela världen och världsfredens huvudfiende.

Några av FSKP:s ledare kommer förmodligen att säga att de inte förnekar att den amerikanska imperialismen gör sig skyldig till brotten att bedriva aggression och krig i olika delar av världen. När de omnämner denna brottsliga verksamhet, skyndar de emellertid att tillägga att allt detta onda inte är ett verk av Förenta Staternas president utan av "ultrahögern" eller har utförts av presidenten under trycket från "ultra-högern". De har framställt den förre amerikanska presidenten, Eisenhower, och den nuvarande presidenten, Kennedy, såsom "besinningsfulla", "realistiska" och "kloka". Dessa ledare i FSKP talar ofta om "två maktcentra i Washington, ett i Vita huset, det andra i Pentagon". De talar vidare om "generalerna och amiralerna i Pentagon och deras koalitionspartners bland ultra-högern, de republikanska ledarna och Wall Street" såsom av Vita huset oberoende krafter. Vi skulle vilja fråga: accepterar FSKP:s ledare fortfarande den marxistiskleninistiska teorin om staten och erkänner de att den amerikanska statsapparaten är ett verktyg för monopolkapitalets klassherravälde? Om så är, hur kan den amerikanske presidenten vara oberoende av monopolkapitalet, hur kan Pentagon vara oavhängigt av Vita huset och hur kan det finnas två varandra motsatta centra i Washington.

Låt oss till exempel betrakta den nuvavrande amerikanske presidenten, Kennedy. Han är själv en stor kapitalist. Det var han som beordrade den väpnade invasionen på Kuba 1961 och som gav order om den militära blockaden och krigsprovokationerna mot Kuba 1962. Det är han som har fortsatt det omänskliga "speciella kriget" i södra Vietnam, som har använt "F. N.- trupperna" till att undertrycka den nationella frihetsrörelsen i Kongo och som har organiserat "specialstyrkor" i ett frenetiskt försök att krossa den national-demokratiska revolutionära rörelsen i olika latinamerikanska länder. Varje år sedan Kennedy blev president har han kraftigt ökat de amerikanska militärutgifterna. Kennedys budget för 1963/64 yrkar militärutgifter på över 60 miljarder dollar eller 30 procent mera än de 45,9 miljarder som upptogs för militära utgifter i Eisenhowers budget för 1959/60. Dessa fakta visar att kennedyadministrationen är ännu mera äventyrlig i genomförandet av aggressions- och krigspolitiken.

De ledare i FSKP, som anstränger sig så hårt att avbilda Kennedy som "klok", tjänar de inte därvid som den amerikanska imperialismens villiga försvarare och bistår de den inte därmed att bedra världens folk?

Faktum att vissa av FSKP:s ledare är så ivriga att försköna den amerikanska imperialismen och försäkra den härskande klassen i Förenta Staterna om sin lojalitet, påminner om Browders revisionism, som under någon tid existerade i FSKP. Browder, denne renegat från arbetarklassen, förnekade Lenins grundläggande tes att imperialismen är parasitär, ruttnande och döende kapitalism och förnekade att den amerikanska kapitalismen är imperialistisk till sin natur. Han påstod att den "bevarat en del av den unga kapitalismens karaktärsdrag" och skulle spela en progressiv roll och under lång tid vara en kraft som verkade för världsfreden. Varför hejdar sig inte dessa ledare i FSKP och tänker efter: vilken är skillnaden mellan deras nuvarande försköning av den amerikanska imperialismen och Browders revisionism?

Det är uppenbart att det inom den internationella kommunistiska rörelsen i dag består principiella meningsskiljaktigheter om hur man ska värdera och behandla den amerikanska imperialismen, ärkefienden till folken i världen.

Vi har alltid ansett att vi, med utgångspunkt från marxismen-leninismen och i det vi tar tingen sådana de verkligen är, ständigt måste blotta den amerikanska imperialismens reaktionära natur, ständigt avslöja den aggressions- och krigspolitik som den amerikanska imperialismen, dess statschefer inberäknade, genomför och klart påvisa att den amerikanska imperialismen är huvudfienden till all världens folk. Vi måste oavbrutet bedriva revolutionär propaganda bland folkets massor, väpna dem ideologiskt, höja deras revolutionära ståndaktighet och vaksamhet och mobilisera dem till kamp mot den amerikanska imperialismen.

Det finns emellertid vissa personer som, ehuru de kallar sig marxister-leninister, gör sitt yttersta inte blott för att försköna den amerikanska imperialismen utan också för att hindra andra att demaskera den. De yttrar sig förklenande om den revolutionära propagandan mot den amerikanska imperialismen och påstår att den inte utgöres av annat än "förbannelser", "skällsord", "ordsvall", "besvärjelser", "träsvärd etc., etc. Och de tillägger "skymford allena, hur berättigade de än må vara, kommer inte att försvaga imperialismen". Månne all den revolutionära propaganda som bedrivits av kommunister sedan det Kommunistiska Manifestets tillkomst, allt vad Marx och Engels skrivit för att avslöja kapitalismen, alla Lenins arbeten som avslöjar imperialismen, moskvadeklarationen och moskvauttalandet som alla världens kommunistiska partier gemensamt utarbetat - månne allt detta i dessa personers ögon också bara är "träsvärd"? Dessa personer tycks inte alls kunna begripa att, när marxismen-leninismens teori väl gripit ett folks massor, en oerhörd materiell kraft skapas. Sedan massorna av folket väl beväpnats med revolutionära idéer kommer de att våga kämpa och att gripa segern, och de kommer att utföra bragder som skakar världen. Vad är då dessa personers syfte med att vända sig emot avslöjandena av imperialismen och gå emot revolutionär propaganda av varje slag? Det kan endast vara att de vill hindra folket från att föra revolutionär kamp mot imperialismen. En sådan ståndpunkt står givetvis helt i strid emot marxismen-leninismen.

Vi har vidare alltid ansett att vi mot imperialismen och dess hejdukar måste föra en kamp inriktad på att ge lika gott igen. Det är den grundläggande lärdom som det kinesiska folket dragit av sina 120 år av kamp mot imperialismen och dess hejdukar. Det är också den gemensamma lärdom som alla förtryckta folk och nationer i världen dragit av sin kamp mot imperialisterna och deras hantlangare. Imperialisterna och reaktionärerna i alla länder använder alla medel och metoder som står dem till buds i kampen mot revolutionärerna. Det är därför oavvisligen nödvändigt för revolutionärerna i alla länder att studera och behärska alla kampmedel och kampmetoder som kan skada fienden och skydda och utveckla deras egna styrkor. Som exempel kan nämnas: att bekämpa imperialisternas och deras hejdukars kontrarevolutionära enhetsfront med en massornas revolutionära enhetsfront mot imperialisterna och deras hejdukar, att bekämpa dubbel kontrarevolutionär taktik med dubbel revolutionär taktik, att avvärja ett aggressionskrig med ett krig till självförsvar, att möta förhandling med förhandling, att bekämpa kontrarevolutionär propaganda med revolutionär propaganda etc., etc. Detta är vad vi menar med att "ge lika gott igen". Erfarenheten har ådagalagt att vi endast på detta sätt kan härda och utvidga folkets styrkor, samla och berika vår revolutionära erfarenhet och vinna seger för revolutionens sak. Och endast på det sättet kan vi sticka hål på imperialismens högfärdsblåsor, stoppa den imperialistiska aggressionen och skydda världsfreden.

Vissa personer misstolkar emellertid medvetet och angriper vår åsikt, att en kamp för att ge lika gott igen måste föras mot imperialismen, och anklagar oss för att vara motståndare till förhandlingar med imperialisterna. FSKP, som följer dem i spåren, misstolkar och angriper i sitt uttalande också denna vår åsikt utan några som helst bärande skäl. I verkligheten är dessa människor ingalunda omedvetna om att Kinas kommunistiska parti ständigt varit för förhandlingar mellan socialistiska och imperialistiska länder, toppmöten stormakterna emellan inberäknade, för att på fredlig väg lösa internationella tvister och åstadkomma internationell avspänning. De är också medvetna om att den kinesiska regeringen har gjort positiva insatser och lämnat betydande bidrag för detta ändamål.

Varför fortsätter då dessa personer att förvränga och vanställa vår riktiga ståndpunkt?

Huvudorsaken är att det föreligger en principiell meningsskiljaktighet mellan dem och oss i frågan om den grundläggande politiken för kampen mot imperialismen och försvaret av världsfreden. Vi sätter vår lit till massornas väldiga styrka. Vi anser, att vi i kampen mot imperialismen och försvaret av världsfreden skall lita framför allt till folkens i alla länder enhet och kamp, och till det socialistiska lägrets, den internationella arbetarrörelsens, den nationella frihetsrörelsens och alla de fredsälskande krafternas samordnade kamp. Dessa personer däremot har inget förtroende till massorna och sätter sitt hopp inte till massornas enhet och kamp utan huvudsakligen till imperialisternas "vishet" och "goda vilja" och till överläggningar mellan två stormakters statschefer. De är betagna i tanken på toppmöten stormakterna emellan och prisar dem som tecken på "ett nytt skede", "en vändpunkt i mänsklighetens historia" och inledningen till "en ny ström i världshistorien".

Enligt deras mening bestämmes mänsklighetens historia och öde av två stora makter och två "stora män". Enligt deras mening är uttalandet, om att alla länder är oberoende och jämlika oavsett sin storlek, en tom fras, och de över hundra länderna i världen borde låta sig kommenderas av dessa två stora makter. Enligt deras mening är uttalandet, att massorna är de som gör historien, en annan tom fras, och all världens angelägenheter kan lösas om de två "stora männen" sätter sig ned tillsammans. Är inte detta stormaktschauvinism? Är inte detta doktrinen om maktpolitiken? Har detta någonting gemensamt med marxismen-leninismen? Det finns faktiskt ingenting nytt i denna uppfattning, den har kopierats från renegaten Browder. Browder sade för länge sedan att "alliansen" mellan de två största makterna i världen "kommer att bli ett väldigt bålverk för alla folks kollektiva säkerhet och framsteg i efterkrigsvärlden", och att "världens framtid" berodde av "vänskapen, förståelsen och samarbetet" mellan de två största makterna.

FSKP:s uttalande tog i illa dolt syfte upp frågorna om Taiwan, Hongkong och Macao. De sade, att de kinesiska kamraterna "på Taiwan, i Hongkong och Macao riktigt nog inte följer den äventyrliga politik som de förordar för andra. Vadan denna dubbla norm för hur problemen ska behandlas?"

Vi vet varifrån de har fått denna löjliga anklagelse. Och vi vet också vad personen som tillverkat den åsyftar.

Här vill vi passa på att svara alla som har tagit upp denna sak.

För oss har det aldrig varit fråga om en "dubbel norm". Vi har bara en norm vare sig vi behandlar frågan om Taiwan, frågorna om Hongkong och Macao eller internationella problem över huvud. Och den är att ta ställning med utgångspunkt från marxismen-leninismen, den proletära internationalismen, det kinesiska folkets och världens övriga folks intressen samt vad som tjänar världsfredens sak och folkens revolutionära sak i alla länder. I den internationella kampen är vi motståndare till såväl äventyrspolitik som kapitulationism. De två hattarna kan aldrig passa våra huvuden.

Eftersom några personer nämnt Taiwan, Hongkong och Macao är vi nödsakade att i någon liten mån diskutera den mot Kina riktade imperialistiska aggressionens historia.

Under de omkring hundra åren före den kinesiska revolutionens seger bedrev de imperialistiska kolonialmakterna - Förenta Staterna, Storbritannien, Frankrike, Tsarryssland, Tyskland, Japan, Italien, Österrike, Belgien, Holland, Spanien och Portugal - otyglad aggression mot Kina. De tvingade regeringarna i det gamla Kina att underteckna ett stort antal på olikställdhet baserade fördrag - Nankingfördraget av år 1842, Aigunfördraget av 1858, fördraget i Tientsin 1858, Pekingfördraget av år 1860, Ilifördraget 1881, Lissabonprotokollet av år 1887, Shimonosekifördraget år 1895, konventionen om Hongkongs utvidgning 1898, 1901 års fördrag etc. I kraft av dessa på olikställighet baserade fördrag annekterade de kinesiskt territorium i norr, söder, öster och väster och höll arrenderade territorier både vid havskusten och i det inre av Kina. Några tog Taiwan och Penghuöarna, andra ockuperade Hongkong och tilltvingade sig Kowloon på arrende, andra åter gjorde Macao till föremål för ständig ockupation o.s.v., o.s.v.

Då Folkrepubliken Kina utropades förklarade vår regering, att den skulle granska de fördrag som tidigare kinesiska regeringar slutit med utländska regeringar, fördrag som historien lämnat oss i arv, och skulle erkänna, upphäva eller revidera dem respektiva ta upp nya förhandlingar om dem allt efter deras innehåll. I detta stycke är vår politik gent emot de socialistiska länderna i grunden skild från vår politik gent emot de imperialistiska länderna. Då vi har att göra med olika imperialistiska länder tar vi olika omständigheter i betraktande och gör distinktioner i vår politik. Ett faktum är att många av de fördrag som avslöts i det förgångna antingen förlorat sin giltighet eller har upphävts eller blivit ersatta med nya. Vad beträffar de ännu ouppgjorda frågor, som vi ärvt från det förflutna, har vi alltid ansett att de, när förutsättningarna mognat, ska lösas fredligt genom förhandlingar och att, i avvaktan på en uppgörelse, status quo ska bibehållas. I denna kategori faller frågorna om Hongkong, Kowloon och Macao liksom också frågorna om alla de gränser, som inte formellt reglerats av de i varje särskilt fall berörda parterna. Vad Taiwan och Penghuöarna angår, återställdes till Kina år 1945 och vad frågan nu gäller är den amerikanska imperialistiska invasionen på och ockupationen av dessa öar samt den amerikanska imperialismens inblandning i Kinas inre angelägenheter. Vi kineser är beslutna att utöva vår suveräna rätt att befria vårt eget territorium Taiwan; samtidigt försöker vi, att genom överläggningarna mellan Kinas och Förenta Staternas ambassadörer i Warzawa, lösa frågan om att få till stånd ett bortdragande av de amerikanska väpnade styrkorna från Taiwan och Taiwansundet. Vår ovan skildrade inställning överensstämmer inte blott med det kinesiska folkets intressen utan också med intressena hos folken i det socialistiska lägret och i hela världen.

Hur kommer det sig att vår ovan nämnda korrekta politik efter den karibiska krisen plötsligt blev föremål för diskussion bland vissa personer och ett tema för deras antikinesiska kampanj?

Dessa hjältar är tydligen mycket nöjda med sig själva för att de ur en dypöl plockat upp en sten med vilken de tror att de omedelbart kan fälla kineserna. Men vem har denna smutsiga sten i verkligheten träffat?

Ni är inte omedvetna om att sådana frågor som de om Hongkong och Macao härleder sig ur de olikställda fördrag, som historien lämnat oss i arv, fördrag som imperialisterna tvingade på Kina. Man må fråga: när ni reser frågor av detta slag, avser ni då att resa alla frågor om fördrag som ingåtts på basis av olikställighet och få till stånd en allmän uppgörelse? Har det någonsin gått upp för er vad konsekvenserna härav skulle bli? Tror ni verkligen på allvar att det skulle vara till någon nytta för er?

Ytligt sett tycks ni gilla Kinas politik ifråga om Hongkong och Macao. Likväl jämför ni den med Indiens befrielse av Goa. Vilket skarpsynt öga som helst ser mer ens att er enda avsikt är att bevisa att kineserna är fega. Rent ur sagt har det kinesiska folket inget behov av att bevisa sitt mod och sin ståndaktighet i bekämpandet av imperialismen genom att gripa till våld i frågorna om Hongkong och Macao. Imperialisterna, särskilt de amerikanska imperialisterna, har haft tillfälle att pröva vårt mod och vår ståndaktighet. Skuldra vid skuldra med det koreanska folket kämpade det kinesiska folkets bästa söner och döttrar och göt sitt blod på Koreas slagfält under tre år för att slå tillbaka de amerikanska aggressorerna. Tycker ni inte att det är "dumt" och "sorgligt" gjort av er att försöka pika oss i frågorna om Hongkong och Macao?

Vi vet mycket väl, att det gör ni också, att ni - för att tala rent ut - tar upp frågorna om Hongkong och Macao för att använda dem som fikonlöv bakom vilka ni kan gömma ert skandalösa uppträdande under den karibiska krisen. Men alla sådana försök är lönlösa. Det finns ett objektivt kriterium på sanning likaväl som det finns ett på fel. Det som är rätt kan inte bringas att se ut som ett fel, inte heller kan det som är orätt bringas att se ut som vore det rätt. Det ökar inte er prestige att ni prålar med ert bedrövliga uppträdande. Hur kan man nämna det kinesiska folkets riktiga politik i frågorna om Hongkong och Macao i samma andedrag som er felaktiga politik i den karibiska krisen? Hur kan en sådan jämförelse hjälpa er att tvätta er själva rena? Vårt beslutsamma försvar av vår suveränitet i fallet Taiwan står i full överensstämmelse med vårt beslutsamma stöd åt det kubanska folket i försvaret för dess suveränitet under den karibiska krisen. Hur kan det då påstås att vi har en "dubbel norm"?

Vi säger till dessa vänner, som spelar hjältar, i verkligheten är det ni, och inte vi, som har en "dubbel norm". Den ena dagen kallar ni de amerikanska imperialisterna pirater och den andra säger ni att de är måna om freden.

Ni säger å ena sidan att ni stödjer det revolutionära Kubas fem krav till skydd för dess oavhängighet, men å andra sidan försöker ni att påtvinga Kuba "internationell inspektion". Beträffande den indisk-kinesiska gränstvisten talar ni å ena sidan om "kinesiska bröder" och "indiska vänner", men å andra sidan riktar ni illvilliga angrepp mot Kina och understöder på skilda sätt de indiska reaktionärerna. Ifråga om Hongkong och Macao slutligen, för ni ögonskenligen Kinas talan medan ni i verkligheten ger det en dolkstöt i ryggen. Använder inte ni en "dubbel norm" i allt vad ni gör? Är inte detta ett uttryck för personlighetsklyvning?

De kinesiska kommunisterna och det kinesiska folket och kommunisterna och folket i Förenta Staterna kämpar på samma front mot den amerikanska imperialismen. Kamrat William Z. Foster, som byggde upp FSKP och var en framstående ledare för det amerikanska proletariatet, värderades mycket högt av oss. Vi har inte glömt att de amerikanska kommunister, som han representerade, med värme understödde oss kineser under vår revolutions svåra år och lade grunden till vänskap mellan de kinesiska och amerikanska kommunistpartierna och mellan de kinesiska och amerikanska folken. De amerikanska kommunisterna utsätts nu för omänskliga förföljelser av den amerikanska regeringen; vi känner stor sympati för dem i deras svåra läge. I ett uttalande som antogs för ett år sedan fördömde Kinas kommunistiska partis Centralkommitté den amerikanska regeringen för dess upprörande förföljelser mot de amerikanska kommunisterna. Det kinesiska folket inledde en massrörelse till stöd för Förenta Staternas kommunistiska parti. Men av orsaker, som vi inte känner till, ansåg FSKP:s ledare inte mödan värt att upplysa sina medlemmar och folket i Förenta Staterna om det stöd som det amerikanska partiet fick av Kinas kommunistiska parti och det kinesiska folket.

Ledarna för FSKP försäkrar att de är medvetna om de internationella förpliktelser som åvilar dem i ett land, som är säte för den mäktigaste och övermodigaste imperialismen i världen. Vi kommer givetvis att bli mycket glada om det visar sig att de verkligen har en riktig uppfattning av sina förpliktelser. I Förenta Staterna finns en mäktig arbetarklass, omfattande demokratiska och progressiva samhällskrafter och det finns många rättänkande och framstegsvänliga människor bland vetenskapsmännen, konstnärerna, journalisterna, författarna och lärarna. I Förenta Staterna för arbetarna omfattande strider, negrerna för en ständigt växande kamp och det finns en rörelse för fred, demokrati och socialt framåtskridande. I Förenta Staterna finns en social basis för en bred enhetsfront mot monopolkapitalet och mot den amerikanska imperialismens aggressions- och krigspolitik. Och det finns i Förenta Staterna också, både i och utanför det kommunistiska partiet, ett icke obetydligt antal kommunister, som beslutsamt håller fast vid marxismen-leninismen och vänder sig emot revisionismen och dogmatismen. FSKP:s ledare kan visa att de verkligen begriper sina internationella förpliktelser och uppfyller dem, genom att föra vidare och berika kamrat Fosters traditioner. Detta kräver att de identifierar sig själva med massorna, stödjer sig på dem och utföra mödosamt revolutionärt arbete bland dem, att de bekämpar bourgeoisiens sönderfrätande inflytande och det reformistiska giftet inom arbetarrörelsen och avlägsnar Lovestones och Browders revisionistiska inflytande ur sina led, och att de utvecklar det amerikanska folkets revolutionära kamp mot sin imperialistiska härskande klass och samordnar denna kamp i den amerikanska imperialismens säte med alla folks internationella kamp mot den amerikanska imperialismen. Det kinesiska folket och folket i hela världen sätter de allra största förhoppningar till arbetarklassen och de revolutionära marxist-leninisterna i Förenta Staterna.

Den viktiga uppgift som i dag står inför kommunisterna i alla länder är att ena världens folk, även det amerikanska folket, i bredast möjliga enhetsfront mot den av Förenta Staterna anförda imperialismen. Den stora parollen "Arbetare i alla länder, förena er!" inspirerar folken i de socialistiska länder och proletariatet i alla länder, inspirerar de förtryckta folken och nationerna över hela världen och samlar dem alla till att kämpa sida vid sida i den gemensamma striden mot den av Förenta Staterna ledda imperialismen.

Vi kommunister världen över måste enas. Vi måste enas på grundval av marxismen-leninismen och den proletära internationalismen och på grundval av moskvadeklarationen och moskvauttalandet och rikta spetsen i vår kamp mot de av Förenta Staterna anförda imperialisterna. Vi måste i alla länder föra folkets kamp för världsfred, nationell frihet, demokrati och socialism fram till den slutliga segern.